Strötittade på youtube medan jag drack kaffe & väntade ut en tvättmaskin, och plötsligt infann sig lite inspiration igen – denna gång mina gamla drömmar om att testa palladium-tryck!

För en månad sedan var jag ute och gick i Gruvstadsparken och noterade hur sprickorna i marken började bli rätt ordentliga. I veckan återvände jag då jag upptäckte att utsiktsplatsen vid gamla stadshuset spärrats av och gömts bakom en avspärrning.

Knappt sex veckor mellan bilderna, men ändå har det hänt mellan dem.

Det går undan nu. Varje besök till gamla centrum ger nya perspektiv på gamla, bekanta hus, när de plötsligt står ensamma i vad som en gång var.

Min sambo brukar påstå att det farligt att lämna Kiruna under maj månad – risken är att du inte vill återvända! Det finns nästan inga fina saker att säga om denna månad, ens som lokalpatriot.

Det går rätt fort framåt nu. Nya staden byggs, den gamla rivs, och livet pågår precis som vanligt mitt i allt. Barn ska vabbas, föräldrar ska bli sjuka och känna att allt bara rusar förbi, utan att vi hinner stanna upp och titta.