Jag insåg idag att det har gått ett tag sen jag skrev här sist. Ett ganska lång tag, faktiskt. Det är inte för att mitt fotografi gått dåligt, att jag har haft jättemycket att göra eller så. Det har liksom inte bara…blivit av.

En av fördelarna med att göra ett dagboksprojekt som jag (fortfarande) håller på med är att det är lätt att se vad jag har gjort på sistone. Det är inte svårare än att gå in på flickr och bara gå tillbaka i historien. Och av denna visuella dagbok att döma har jag haft en skön och okomplicerad sommar. Jag har:

  • Sommarjobbat på universitetet (igen)
  • Druckit lite öl
  • Dyrkat solen, (överlevt) värmen och grönskan
  • Framkallat mycket film
  • Periodvis ätit så mycket sill & potatis att jag fruktat skörbjugg
  • Köpt, lärt mig använda och använt en lådkamera
  • Varit på festival i Tyskland (bilden ovan)
  • Börjat plugga igen, mitt femte år på universitetet
  • Långsamt insett att hösten snart är här

Har man bitvis ångest över att tiden bara går, går och går utan att man har någon kontroll över den är dagboksprojekt som detta hemskt, hemskt, hemskt sköna att pyssla med. Varje bild framkallar ett minne, påminner en om att man faktiskt gör saker, att vardagen har ett syfte och att man faktiskt lever ett gott liv. Det är länge sedan det var ett problem eller jobbigt att ta den där dagliga bilden.

Många tror att tiden bara går snabbt när man har roligt. Jag tror det är tvärtom – när man har tråkigt bara försvinner tiden utan att lämna något spår. Att ha bilder som konstant följeslagare genom tillvaron är det lättare att behålla fotfästet.