Jag är en junkie när det kommer till berättelser bakom bilden. Det är nog alla. Ibland glömmer man dock lätt bort vad fotografi är egentligen, och misstar själva fotograferandet för ett självändamål i sig, snarare än ett verktyg.
En känd, okänd fotograf jag följt länge, Micke Berg, har sista månaden skrivit på en slags följetång, ”historien om en bild”. Från att i mina ögon ha varit en lite väl pessimistisk och halvdan fotograf har jag nu börjat förstå lite om vad som driver honom och hans fotografi. Här är ett exempel (död länk) på en bild jag inte uppskattat utan dess berättelse, här är ett annat (död länk). Galet bra.
Hade jag uppskattat dem utan denna kunskap? Kanske inte. Jag tror upplevelsen av ett fotografi, en tavla eller en installation är intimt förknippat med betraktarens kunskap om verket. Det är nog ingen nyhet för någon, men det kittlar ibland till lite i mitt huvud av detta.
Ofta saknar jag detta element i mina bilder – historien. Detta trots att jag vet att det är meningslöst att jämföra mina enstaka bilder med fotografers hela livsverk, och trots att jag inte egentligen inte fotograferar saker eller ens händelser.
Är det därför jag gillar det analoga arbetet? Att jag försöker skapa mig en konstgjord berättelse? Att jag genom den tid, möda och kärlek jag lägger ner på mina bilder skapar mig en egen, oberoende berättelse? Kanske. Kanske inte.