Vi kanske inte redan har gjort det, men det känns som så. Att vi redan, trots att vi precis börjat uppmärksamma hur ljust det är ute, har passerat årets ljusaste punkt. Vägen dit har kantats av längtan men finalen har gått obemärkt förbi, och redan nu påbörjas sorgeprocessen inför vintern och mörkret. Åtminstone känns det så.

Samtidigt kände jag mig lite som en förrädare – för det enda jag tänkte på var det fantastiska vemodet och ljuset hösten innebär. Alla fantastiska eftermiddagar och mörkare & mörkare kvällar, att känna fukten och kylan bita mig i kinderna ute på promenad. Färgerna i oktober, den gråa misären november-december och den bitvis hemska, kalla vintern. All tid i strävan efter ljusare tider, all tid i sorgen efter att ljusets bortgång.