Jag är inne i en liten mörkrumsperiod igen. Jag är ledig, jag har köpt min första egna förstorare, jag har bilder att kopiera och tid att göra det. Jag har haft några dagar där jag lagt fyra-fem timmar på en enskild bild innan jag nöjt mig. Noga göra teststrippar, bedömma kontrast, göra testkopior, jobba på efterbelysningsscheman, skära ut masker, börja om från början igen. Cykla hem i den tysta natten, snabbt, snabbt. Repetera nästa dag.
Den bästa stunden är nog när man kopierar på plastpapper i väntan på slutsköljen för papperskopiorna. När man flyttat sista papperskopian från HCA-badet till slutsköljen har man drygt en halvtimme att slå ihjäl. Städa tar bara några minuter, och det är synd att inte använda den sista kapaciteten i den uppblandade kemin. Här börjar den hetsiga processen.
Jag väljer ut ett negativ jag inte jobbat med tidigare, väljer en storlek på måfå (jag har lådvis med plastpapper att ta slut på) och ställer fokus. Jag gissar en exponeringstid, gör grova teststrippar och inspekterar. Jag gissar en lämplig exponering utifrån teststripparna och improviserar ett efterbelysningsschema efter känsla. Kontrasten baseras även den på känsla. Snabbt, snabbt ska det gå!
Det är inte alltid det blir bra, även om det nog är bättre än hur mina bra bilder blev tidigt i mörkrumsnörderiet. Jag får en chans att jobba med negativ jag annars inte prioriterat högt nog. Jag övar ögonmåttet. Jag får avsluta varje kväll med en lätt manisk övning i vad jag älskar.