2016 var jag i Gambia på solsemester. En av dagarna tog vi oss in till huvudstaden Banjul, och jag tog en bild som nästan blev riktigt bra.
Väl uppe i Arch 22 tittade vi ut på staden, jag passade även på att titta på mina medresenärer. Plötsligt, när vi var på väg tillbaka till bussen, uppenbarade sig bilden ovan.
Den är så nära! Hade jag stått lite längre åt höger hade jag inte behövt fuska med perspektivkorrigering lika mycket. Då hade personens ansikte synts mer och förstört bilden av den anledningen. Jag tror den även skulle behöva lite mer omsorgsfull bildbehandling, något den aldrig riktigt fått heller.
Det är något som även känns så himla…stereotypiskt gatufotografiskt över den. Det är lite humor, den är lite ironiserande och opersonlig. Den är (hyfsat) symmetrisk och grafisk. Det är som att äta bildlig snabbmat.
Jag tror jag kommer tillåta mig störas på denna bild ett tag till. Det känns som att värdet av bilden för mig skulle ta slut om jag skulle fixa smådetaljerna i den. Att den då skulle kännas utstuderat menlös, på något sätt? Jag vet inte ens om jag vill komma till punkt med detta resonemang om den?