ortholife

Iris till vänster, XD75re till höger

Ortolinjära (ortholinear) tangentbord har blivit lite utav en grej i tangentbordssfären sista åren. Idén är att bygga bort en teknisk rest från skrivmaskinernas tid och sätta alla tangenter i ett rutnät, vilket då ska göra det mer naturligt att skriva på. Fingrarna ska då röra sig uppåt och neråt i respektive kolumn (vänsterlillfinger hanterar då q, a och z då de sitter rakt i en kolumn) snarare än i sidled plus uppåt och neråt, som på ett vanligt tangentbord. Det ska bli mer ergonomiskt.

Hela idén om att det skulle vara mer ergonomiskt är givetvis trams. De ergonomiska problemen med ett tangentbord är många och helt andra än huruvida fingrarna rör sig vertikalt eller lite hur som.

Den gissningsvis enskilt mest populära modellen av denna typ av tangentbord är Planck, döpt efter någon gammal fysiker. En Planck har 12 tangenter per rad, fyra rader och totalt 48 tangenter. Ett normalstort tangentbord har 108 tangenter. Ditt laptoptangentbord har gissningsvis ca 80 tangenter. Planck har 48. Tangentbordet till vänster i bild, mitt Iris, har 54. Tangentbordet till höger har 75.

Antalet tangenter blir intressant för den som vill göra allt det där vanliga med sitt tangentbord. Har du 48 tangenter har du det vanliga alfabetet plus några knappar till för det mest nödvändiga – men ingen sifferrad, inga funktionstangenter, inga piltangenter. Nästan inget mer alls, faktiskt.

Här är även tjusningen – få allt att fungera på ett rimligt vis! Nyckeln är egentligen inte särskilt konstig, det är som hur det fungerar på en laptop – trycker jag på F1 stängs ljudet av på min dator. Trycker jag på F1 med FN-knappen nertryckt blir det ett vanligt F1 som trycks ner. Trycker jag på alt gr och 7 får jag en måsvinge ({). Principen kallas inom tangentbordsvärlden för lager, att vi ”byter” lager när vi trycker in FN-knappen.

Men, på en Planck kan vi programmera tangentbordet och har en väldigt stor frihet att utforma vad som händer. Vi kan ha nästan hur många lager som helst. Tryck in FN1 och vänstra sidan av ditt tangentbord förvandlas till sifferdelen av ett normalt tangentbord. Tryck in FN2 och samma del är istället en samling programmeringstecken. Tryck in både FN1 och FN2 och du tas till ett tredje lager, där ditt tangentbord plötsligt låtsas vara en mus och styrs av tangenttryckningar. Tryck på Q-knappen i detta kombinerade lager och din epost-signatur skrivs ut automagiskt (den här sista är väldigt användbar för mig!).

Problemen kommer när det ska tryckas in control, alt eller shift och ett tecken till, som kanske lever på sifferlagret. Då behöver alla lager planeras, implementeras och testas. Ofta blir det fel, men det är ju här det roliga bor!

MF68

Detta är nog mitt minst konstiga tangentbord i samlingen, och det första mekaniska tangentbord jag faktiskt betalade för med egna pengar. Gångerna innan hade jag lyckats få eller hitta mina — mer om detta en annan gång.

Tangentbordet började sitt liv som ett Magicforce 68, ett tangentbord som rekommenderas för nybörjare som mig — litet, bra byggkvalitet och lätt att hitta nyare keycaps till. Mitt exemplar började sitt liv med Gateron-brytare av den bruna sorten.

Det gick dock rätt snabbt utför för detta tangentbord. Jag upptäckte att det är lätt att beställa specialtillverkade kretskort från Kina och hittade en mall för just denna modell; jag hittade nya keycaps; jag upptäckte det här med after market-fjädrar och slutligen även dämpningsmaterial. Idag är det några originaldelar kvar, typ hölje och brytare.

Dämpningsmatta mellan chassi och kretskort

Det var ett kul projekt, och det går fortfarande att skriva på tangentbordet. Jag föredrar dock andra tangentbord så använde mitt MF68 ett tag efter att ha moddat klart, där efter återgick jag till mitt Iris.