Bild

Inte mycket till bild, men jag lämnar den här som ett statement. Och vårjackan är permanent på sedan i lördags, oavsett temperatur.

Att sväva fram och tillbaka mellan gråskalans charm och pastellfärgernas lockelse är spännande. Att gå mellan att försöka göra bilder som står sig utan färgerna och att bara låta färgerna ta över helt. Att sitta i lightroom och att stå i mörkrummet och framkalla film. Att stoppa in minneskort och att scanna negativ. Att sitta i photoshop.

”Changing Of The Seasons” (av Ane Brun) är en fin låt. Så fin att den gör en alldeles öm i kroppen efteråt. Så fin att man nästan varje gång man hör den efter denna vinter behöver påminnas om hur livet var innan snön. Därför behövde jag se denna bild.

Det är vid den här årstiden man ska vara glad att ens kamera inte är gjord av annat än plast. Srsly. Och om man plåtar med en gammal filmkamera gjord av plåt kan man behöva ägna sig åt den ärofyllda sysslan (förutom att frysa händerna av sig med kameran väl i hand) att försiktigt tina upp sin film innan man framkallar den. I kalsongerna. ...

En del bilder slutar man aldrig återvända till. Man nöjer sig inte med utsnittet, man nöjer sig inte med vitbalansen, och man nöjer sig inte med skärpan. Även om bilden redan är bra. Bilden kanske bara får ett värde på grund av sitt punctum, och att man aldrig blir nöjd med den orsakas av att man inte lyckas förmedla bildens värde till andra. När man väl misslyckats förmedla vad man vill ännu en gång lägger man besviket ner bilden i ens digital byrålåda och hoppas, hoppas, att nästa gång, då jävlar! ...

Ibland kan man inte bli annat än inspirerad av väl utförd bildbehandling. Jag kommer aldrig att förstå alla dogma-typer som envisas med att vägra efterbehandling. Det är inget nytt inom området, bara mer tillgängligt. Och vem har sagt att fotografi alltid ska vara dokumentärt?