Detta är nog mitt minst konstiga tangentbord i samlingen, och det första mekaniska tangentbord jag faktiskt betalade för med egna pengar. Gångerna innan hade jag lyckats få eller hitta mina – mer om detta en annan gång.

Det är i dagarna 5 år sedan jag tog den här bilden. Jag har kopierat den flera gånger, och alla gånger har den blivit ljusare än det skannade negativet ovan. Jag vill gärna tro att jag har lärt mig något av att hålla på – typ att jag inte behöver mörka ner bilden särskilt mycket för att få balans i den, eller att det är okej att byxorna är helt svarta.

Jag tar fula bilder också. Här är några tagna i kvarteret jag bor i, alla tagna hösten 2018.

Jag har några säsongsbetonade traditioner, huvudsakligen relaterade till fotografi. En är vårens maniska vitsippefotografering, sommarens blasémässiga löften om att fotografera mer av prakten, samt höstens lätt melankoliska dokumentation av den svunna prakten (många pretentiösa ord i luften nu!).

Det började med en enkel Googling om olika typer av ergonomiska, delade tangentbord. Det fortsatte med mild förfäran och stark fascination.

Ingen behöver nog påminnas om vikten av backuper, men ibland behöver en kanske påminnas om hur en går till väga för att göra det, särskilt för smalare distributioner som NixOS.