Som supernörd tycker jag att det är mer okej än annars att grubbla över till synes triviala problem. Mitt nuvarande är nästan lite skrattretande – pappersstorlekar. Och pappersbaser. ...

Det var förresten denna bild som fick mig att skriva det förra inlägget. Jag har tidigare ratat bilden, men kom på att jag gillar den lilla upprepningen av knän, av modellens blick och att jag missat att få med hennes sko(r) i öppningen till höger. ...

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.

Jag råkade omlyssna ett gammalt avsnitt av bildradion nyligen, där Sally Manns utställning på Fotografiska avhandlades. Diskussionen kretsade mycket kring döden, livets förgänglighet och tanken om att man är av jord kommen. Det är en tankekedja jag tycker är vacker. Bilden ovan bär för mig samma berättelse om livets förgänglighet och skönhet, i all sin enkelhet. ...

Det är så sjukt lätt att sjunka ner i höstmörkret och känna sig orkeslös. Jag försöker hålla mig upptagen med roliga saker, men dagar när man somnar halv två…ja. Då är det inte mycket att göra. Bättre att då drömma sig bort med hjälp av bilder. ...

Här om natten var det rejäl dimma och jag kände mig nästan tvingad att ge mig ut och plåta. Trots att jag vet att det sällan blir särskilt bra – jag glömmer bort att det gärna är kallt, att jag sällan orkar stå och vänta på en bra plats tills det där lilla extra kliver in i bilden, och att bilderna lätt ser likadana ut varje gång. De enda bra bilder jag tagit i dimma har givetvis inte handlat om dimma, jag glömmer också gärna bort att miljöbilder bara borde vara en fond och inte huvudmotivet…