Nedan är ett citat av Martin Widlund, om hans stämningsfulla urbex-bilder i ett litet repotage Kamera&Bild:

Som supernörd tycker jag att det är mer okej än annars att grubbla över till synes triviala problem. Mitt nuvarande är nästan lite skrattretande – pappersstorlekar. Och pappersbaser.

Det var förresten denna bild som fick mig att skriva det förra inlägget. Jag har tidigare ratat bilden, men kom på att jag gillar den lilla upprepningen av knän, av modellens blick och att jag missat att få med hennes sko(r) i öppningen till höger.

Går igenom lite bilder och hittade den här igen. Dessa tre gjorde jag tidigare i somras i mörkrummet, från ett mellanformatsnegativ. Bildbehandlingen är identisk på alla tre bilder, bara toningen skiljer dem åt. Från vänster till höger: otonad, split-tonad (sepia-selen) och selentonad. Kopian till höger ser väldigt mörk ut men tycker inte att den är mörk i verkligheten. Pappret är Rollei Vintage, plastpapper i storlek 30×40 cm.

Jag råkade omlyssna ett gammalt avsnitt av bildradion nyligen, där Sally Manns utställning på Fotografiska avhandlades. Diskussionen kretsade mycket kring döden, livets förgänglighet och tanken om att man är av jord kommen. Det är en tankekedja jag tycker är vacker. Bilden ovan bär för mig samma berättelse om livets förgänglighet och skönhet, i all sin enkelhet.

Det är så sjukt lätt att sjunka ner i höstmörkret och känna sig orkeslös. Jag försöker hålla mig upptagen med roliga saker, men dagar när man somnar halv två…ja. Då är det inte mycket att göra. Bättre att då drömma sig bort med hjälp av bilder.