I söndags provade jag på Mattias DIY-lösning för att skanna negativ med min digitala systemkamera. Det var…spännande. På det där spännande sättet. Jag är bitvis ganska så petig när jag jobbar med mina bilder, och när jag skannar in negativ går det nästan lite till överdrift, det ska vara multple passes, filmens färgbas ska fastställas, negativen ska skannas in linjärt, högupplöst & med stort färgdjup och vändas i Photoshop osv. Jag tror det hänger ihop med oron för att man bara tar samma skitbilder som alltid när man ändå gör sig besväret att fotografera analogt, framkalla själv och hela den baletten. Men bilderna blir nu för tiden bra, åtminstone från skannerperspektivet.

Nej Matilda, jag tänker inte tillverka några vigselringar av ett gammalt dyrt Leica-objektiv. Inte än iaf 😉

Sitter och går igenom alla gamla länkar jag märkt som ”läs senare” på pinboard.in, en ganska så smidig bokmärkningstjänst jag använder.

De flesta brukar köpa pinhole cameras för att det är lite pilligt och för att man inte riktigt vet vad man ska få ut för bild i slutet. Det blir lite mer spännande än att använda sin vanliga, fantastiskt kompetenta kamera. Typ så.

Här är ytterligare ett inlägg till i den redan ganska så tröttsamma diskussionen om digitalt eller analogt är bäst. Detta inlägg är ganska så kort och är centrerat kring folk som tenderar att framkalla sina bilder själv:

Trots att jag läst (och bitvis skrattat åt) chockerande mycket innehåll på hans hemsida, tittat på hans bilder och pratat strunt om honom har jag faktiskt aldrig sett eller hört mannen i fråga – Ken Rockwell. Jag vet inte om jag känner mig upplyst eller ens att jag hade något behov av videon ovan, men jag är nog lite besviken. Jag hade förväntat mig mer positivt prat om D40 och mer prat om skarpa objektiv (tänk ”this is the sharpest lense ever!”), men man kan uppenbarligen inte få allt. Oh well.