Jag är en junkie när det kommer till berättelser bakom bilden. Det är nog alla. Ibland glömmer man dock lätt bort vad fotografi är egentligen, och misstar själva fotograferandet för ett självändamål i sig, snarare än ett verktyg.

Om jag ser fler inlägg (helst författade av medelålders kameraintresserade män) som handlar om hur överlägsna gamla negativ är jämfört dagens digitala bildfiler…jag svär. Jag ska göra kaos med inläggen. Jag ska ta dem och klippa ut dem till ett litet FAIL-kollage och spela Wing som loungemusik. Alla fotografer måste tillbringa minst 15 minuter på utställningen för att förstå hur dumt påståendet om det analogas förträfflighet är.

Ibland så tappar man bara tråden i det man gör. Som när man bloggar, eller när man fotograferar. Mitt track record för just bloggande är inte helt imponerande, trots att jag egentligen vill lära mig arbeta med ordet också. Nåja.

Färgfilm, framkallad i Rodinal? Ojdå. Det låter onödigt, riskfullt, jobbigt att hantera i scanningen, omöjligt att göra förstoringar på och definitivt något jag måste prova snart.

”Developed in caffenol (washing soda and instant coffee) for 30 minutes.”

Tydligen är jag en del av den här obildade fotografgenerationen. Jag får väl försöka bättra mig. Början med ovan. Och lite klassiska Ansel Adams-böcker. Missa förresten inte videon nedan, eller dess syskonfilmer. Fascinerande.