På något plan hade jag nästan givit upp på att förstå det här med att skanna färgnegativ. Jag hade bra film, en bra scanner, vettig programvara till scannern, ett monster till filmkamera, objektiv därtill, (viss) koll på hur man fixar färg i Photoshop…men icke. Det som verkar krävas är ett fulobjektiv till en skräpkamera och gammal Kodak-film köpt hos Claes Ohlsson. Jag får väl fortsätta så.

En fantastisk himmel, en dålig exponering och lite dåligt tålamod senare. Taskig kontrast och oskärpa. Men jag gillart.

Jag är ogillar gear faggatory. Trots att jag egentligen tycker om det, innerst inne. Det gör inget för bilden eller för hantverket. Men, trots att jag helst skulle vilja låtsas om ingenting, tror jag det kan göra en hel del för känslan. Den där omätbara, förkastliga känslan. Känslan räddar inga inspirationskriser – mer än bara tillfälligt. På sin höjd.

Jag antar att alla fotografer förr eller senare kommer att ombes fotografera någons bröllop. Det är ofrånkomligt, man har ju en kamera som tar så bra bilder och whatnot. Min debut inom detta område var definitivt inte så illa som jag var rädd för. Tvärtom. Jag hade skitkul. Vi (ja, vi var 3 st) slapp nämligen ta de konventionella bröllopsbilderna då brudparet redan hade gjort dem tidigare under dagen, så vi fick mer eller mindre fria händer. Jag säger inte att jag tog några superbilder, inget extremt originellt eller häftigt. Men jag hade kul, jag fick gå vart jag ville och jag fick ta mina bilder som jag ville.

Okej, nu har det gått sådär lång tid igen. Och hipstamatic är fortfarande riktigt kul, även med framkallnings- och förstoringstiden inräknat. Sådetså.

Det är inget större fel på kameran i iPhone 3GS. Det är inte heller något fel på Hipstamatic, bortsett från den häftiga men i längden grymt irriterande väntetiden (framkalla, förstora osv). Men ingenting går upp mot en riktig kamera. Och ibland önskade jag att jag hade den med mig precis hela tiden, och inte bara nästan.