Tiden går fort när man har roligt. Nu är det bara 256 dagar kvar av detta projekt, woho! \o/

Jag hoppas innerligt att jag aldrig blir en purist. En dogmatyp. En sån där som fått för sig att skapande är något objektivt. En sån som har missat något fundamentalt med den här hobbyn.

Redan efter första försöket började jag förstå både tjusningen och faran med att hålla på med (pseudo)makro. Det är lite som det här med typografi – det kan bli riktigt, riktigt snyggt om man får allt att stämma, det finns en hel värld av småsaker att pilla med tills man är där…men det är fortfarande i mångt och mycket bara prokrastinering i någon mening. Och samtidigt fantastiskt terapeutiskt. Så enkelt.

Inte mycket till bild, men jag lämnar den här som ett statement. Och vårjackan är permanent på sedan i lördags, oavsett temperatur.

Att sväva fram och tillbaka mellan gråskalans charm och pastellfärgernas lockelse är spännande. Att gå mellan att försöka göra bilder som står sig utan färgerna och att bara låta färgerna ta över helt. Att sitta i lightroom och att stå i mörkrummet och framkalla film. Att stoppa in minneskort och att scanna negativ. Att sitta i photoshop.

”Changing Of The Seasons” (av Ane Brun) är en fin låt. Så fin att den gör en alldeles öm i kroppen efteråt. Så fin att man nästan varje gång man hör den efter denna vinter behöver påminnas om hur livet var innan snön. Därför behövde jag se denna bild.