Denna helg satte jag lite på spel när jag reste till Stockholm och förde min dagbok i färgfilm jag själv tänkte framkalla. Men jag kände mig lite äventyrlig. Jag lever ett dramatiskt liv. ...

Såhär kan det se ut om man har lite olika ljuskällor, lite olika mönster och en massa linjer tillsammans. Bilden är hemsk i färg, men i svartvitt tyckte jag verkligen om den. ...

Det är vid den här årstiden man ska vara glad att ens kamera inte är gjord av annat än plast. Srsly. Och om man plåtar med en gammal filmkamera gjord av plåt kan man behöva ägna sig åt den ärofyllda sysslan (förutom att frysa händerna av sig med kameran väl i hand) att försiktigt tina upp sin film innan man framkallar den. I kalsongerna. ...

En del bilder slutar man aldrig återvända till. Man nöjer sig inte med utsnittet, man nöjer sig inte med vitbalansen, och man nöjer sig inte med skärpan. Även om bilden redan är bra. Bilden kanske bara får ett värde på grund av sitt punctum, och att man aldrig blir nöjd med den orsakas av att man inte lyckas förmedla bildens värde till andra. När man väl misslyckats förmedla vad man vill ännu en gång lägger man besviket ner bilden i ens digital byrålåda och hoppas, hoppas, att nästa gång, då jävlar! ...

Ibland kan man inte bli annat än inspirerad av väl utförd bildbehandling. Jag kommer aldrig att förstå alla dogma-typer som envisas med att vägra efterbehandling. Det är inget nytt inom området, bara mer tillgängligt. Och vem har sagt att fotografi alltid ska vara dokumentärt?

Jag flyttar mitt 365-dagarsprojekt till en ny blogg, då jag känner att den fungerar bättre för formatet. 365-dagarsbloggen hittas här, och kommer att länkas längst nere på denna sida också. Denna blogg tjänar (förhoppningsvis 🙂 ) lite andra syften, och för att inte riskera att inlägg försvinner i lavinen av dagboksbilder så separerar jag helt enkelt bloggarna.