Jag kan inte påstå att jag har märkt av något av det han säger i videon ovan, men videon var trots det intressant ur ett ‘kul-att-veta’-perspektiv. Samt att jag numera aldrig vågar ta med mig min digitala kamera på ett flygplan 😦

Att på en ganska så kort tid gå från att ha saker att göra, saker att oroa sig över och saker ta tag i, till att plötsligt bara vara klar är en besynnerlig känsla. Jag har överlevt mina åtaganden, jag bor i en fin lägenhet med min Matilda, jag har lyckats landa ett bra sommarjobb och till och med min rygg börjar bli riktigt bra! Det finns just nu ingenting som fattas mig (okej, min cykel är i bedrövligt skick & min uppsats är inte klar), allt är faktiskt bara bra.

Alternativt, ”och jag tyckte jag krånglade mycket med mina grejer”

Nu har den här videon varit runt på hälften av alla tänkbart intressanta webbsidor redan, men jag tycker det var en spännande syn på det här med sanning och fotografi. Idén om att Jeff Wall kommer närmare sanningen genom att konstruera den ligger skönt långt ifrån alla Dogma-normer som annars förpestar fotografit.

Så…att apa sig på bild fick precis en ny innebörd? Klicka på bilden för att tas till artikeln.

Vi kanske inte redan har gjort det, men det känns som så. Att vi redan, trots att vi precis börjat uppmärksamma hur ljust det är ute, har passerat årets ljusaste punkt. Vägen dit har kantats av längtan men finalen har gått obemärkt förbi, och redan nu påbörjas sorgeprocessen inför vintern och mörkret. Åtminstone känns det så.