Bilden ovan hade jag tänkt skicka in som mitt bidrag till Linslusens fotoutmaning i maj, på temat ”på rad / in line”. Men icke. Gräva i arkivet fick jag inte göra, så nu är det visst dags att börja tänka ganska så hårt på denna fotoutmaning. Jag lever ett dramatiskt liv.

Jag har varit sjuk sedan i tisdags nu, i vad jag får anta vara den traditionella post-SOF-förkylningen. Det har varit lite utav en upptäcktsfärd – för jag kan knappt komma ihåg när jag var såhär förkyld (eller ens sjuk…) sist. Det är alltid spännande att återupptäcka för andra helt uppenbara saker. Nåja.

Trots att mitt liv på sistone har handlat om allt annat än sömn, så är det fortfarande lättast att tala om det i termer av just sömn. Om bristen på den, bitvis ganska extrem. Om att ligga i gräset i en vägkorsning i 10 minuter och hänföras av den. Om att pressa sig själv (och andra) hårt för att till slut uppnå den. Om att sova tungt i vetskapen av att man klarat det och gjort bra ifrån sig. Och att slutligen sova i tryggheten av att vara helt klar med något stort.

Här ville jag egentligen skriva något om hur fint det var att läsa moderskeppets intervju med Anders Petersen (död länk), men på grund av hur mitt senaste dygn sett ut (och mina kommande kommer se ut…) tänkte jag istället visa det enda goda som kommer ur att arbeta som nattvakt på en övergiven parkering – ett fint, fint ljus framåt tre-fyra på morgonen. Alltid något.

Jag är ingen perfektionist. Inte på (medellånga till ganska så) långa vägar. Men jag gillar när det är bra, och jag gillar inte när tekniken begränsar mig. Står jag i mörkrummet och kopierar testar jag gärna en gång till om jag tvekar eller vill prova något nytt, särskilt på en bild som ovan.

Jag är en junkie när det kommer till berättelser bakom bilden. Det är nog alla. Ibland glömmer man dock lätt bort vad fotografi är egentligen, och misstar själva fotograferandet för ett självändamål i sig, snarare än ett verktyg.