Bara ett litet tips såhär: om du äntligen har hittat en plats där du har en nästan perfekt horisontlinje (på cykelavstånd hemifrån!), har listat ut ungefär när det borde vara lägligt att ta sig till platsen för Trevligt Ljus™, har plockat hem stativet just för detta, satt batteriet på laddning, kastat ner minikameran i väskan (med film i!), skruvat på 18-55:an för smidighetens skull, tagit bort filtret (för det är ju så smutsigt), packat väskan, testat väska + stativväska samtidigt (funkar superbra!), tömt minneskortet, kastat ner ett extra minneskort (utifall att), en vattenflaska, satt på dig långbyxor (för att slippa borelia…igen) & tjockiströja…När du gjort allt detta, känner dig redo för att dra och noterar att det nästan är bråttom innan ljuset är borta. Du sätter dig på cykeln, glider iväg i en herrans hastighet, och när du kommer fram…

Okej, nu känns det nästan som om jag har framkallat fler färgrullar än vanliga svartvita dito. I kemi som vi blandade upp i februari, i kemi som vi har framkallat det rekommenderade antalet filmer sedan länge. Jag har gjort det i 30°C, jag har gjort det i 38°C. I trött blekfixer, i förorenad blekfixer. Jag har framkallat semiseriös amatörfilm, jag har framkallat fulfilm från Clas Ohlsson.

Videon ovan är filmad med en digital systemkamera, en Canon 5D Mark II. En dyr jävel. Objektivet är ett stiligt hemmahack. Ett billigt hack. Ett hack som infattar ett gammalt & utskällt objektiv, floppy-kabel, lödkolvar och eltejp. Resultatet är fantastiskt. Och resultatet gör mig ännu mera sugen på att filma med en systemkamera.

Efter att ha klämt på Johannes Olympus XA var jag liksom bara…såld. Den var liten. Hemskt liten. Den har ett gott rykte. Hemskt gott. Det är en rangefinder. Lätt att använda. Den är nästan helt ljudlös. Den är precis så användbar som man tror. I fickan, hela tiden. Den äter film. Man blir nästan glad av den.

Idag har jag firat internationella Slayer-dagen. Då svenska nationaldagen råkar infalla samma datum tänkte jag att jag skulle fira med en svensk twist.

På något plan hade jag nästan givit upp på att förstå det här med att skanna färgnegativ. Jag hade bra film, en bra scanner, vettig programvara till scannern, ett monster till filmkamera, objektiv därtill, (viss) koll på hur man fixar färg i Photoshop…men icke. Det som verkar krävas är ett fulobjektiv till en skräpkamera och gammal Kodak-film köpt hos Claes Ohlsson. Jag får väl fortsätta så.