Någon makrofotograf blir det nog aldrig av mig. Men ibland så.

Jag måste lära mig hålla kameran rakt. Men på väg till Hamlet är det ändå helt okej om kameran hamnar lite på sniskan, tycker jag.

Ja, en del dagar är det skönt att släpa den där extra vikten i väskan.

Jag går just nu genom en klart oinspirerad period av mitt fotograferande. Det är mörkt, jag bor lite avsides och när jag inte sover, jobbar eller sitter på bussen sitter jag framför datorn. Även om jag försöker ha kameran med mig är det svårt att plåta när det är fotoförbud på jobbet. Problemet är inte nytt (det var precis likadant förra året vid den här tiden) men jag har ännu inte hittat någon bra lösning för det hela.

Jag köpte mig till slut en digital småbildskamera, där möjligheten att använda vidvinklar var en inte helt oviktig del av beslutet. Nu återstår bara att ta lära mig använda vidvinkeln, särskilt nu när jag fått låna mig ett liten, ljusstarkt och vidvinkligt objektiv av far min. Nu återstår alltså den riktigt svåra biten… :-)

Just nu tjänstgör min digitalkamera mest som ljusmätare till min Bronica eller min Rolleiflex (inkassera hipsterpoäng utan att passera Gå!), då det digitala inte är så intressant i mitt liv just nu. Det känns liksom bara bättre att släpa min mastodontkamera med stativ med mig ut. Men, ibland överraskar jag mig själv litet när jag importerar mina digitala negativ till datorn – ovan fångar nog bättre idén jag försökte fotografera nu när den är oskarp än den superskarpa version jag vet väntar på Bronican.