Polarnatten (eller kaamos som det heter på finska) har inte stört mig särskilt mycket - det har snarare varit väldigt skönt med en nästintill evig blåtimma.

Vintern i Kiruna är som hur jag minns barndomens vintrar - snö i evigheter, kall och helt fantastisk. Det har gått vansinnigt fort att vänja sig hur det är här, trots att jag inte ens bott en hel säsong här.

Jag verkar inte vara så kreativ när det kommer till motiv, jag är desto mer tacksam över ljuset såhär års.

Det är snart en månad sedan snön kom, och mot all förväntan har den legat sedan dess. Det är bitvis helt vansinnigt vackert, bitvis frustrerande, men också helt självklart.

Som en fortsättning av reflektionen av en tidig höst här, så kom även vintern väldigt tidigt i år - sista september. Mot all förmodan ligger snön än, men det börjar allt mer likna en vinter i södra Sverige (läs: slask) även om alla träd inte riktigt har passats in i tidslinjen än.

Jag älskar fototjänster som Instagram. Det är kul, bilderna blir annorlunda (åtminstone som jag arbetar) och det går fort att dela. Men det är också som att bilderna tar smak av delandet?