Redan efter första försöket började jag förstå både tjusningen och faran med att hålla på med (pseudo)makro. Det är lite som det här med typografi – det kan bli riktigt, riktigt snyggt om man får allt att stämma, det finns en hel värld av småsaker att pilla med tills man är där…men det är fortfarande i mångt och mycket bara prokrastinering i någon mening. Och samtidigt fantastiskt terapeutiskt. Så enkelt.

Inte mycket till bild, men jag lämnar den här som ett statement. Och vårjackan är permanent på sedan i lördags, oavsett temperatur.

Att sväva fram och tillbaka mellan gråskalans charm och pastellfärgernas lockelse är spännande. Att gå mellan att försöka göra bilder som står sig utan färgerna och att bara låta färgerna ta över helt. Att sitta i lightroom och att stå i mörkrummet och framkalla film. Att stoppa in minneskort och att scanna negativ. Att sitta i photoshop.

Såhär kan det se ut om man har lite olika ljuskällor, lite olika mönster och en massa linjer tillsammans. Bilden är hemsk i färg, men i svartvitt tyckte jag verkligen om den.

Efter att ha läst denna kamptext om HDR blev jag åter en gång sugen på att mecka lite HDR. Trots att jag vet att det egentligen är svårt. Trots att jag vet att resultatet sällan blir något att ha till en början.

Idag var jag och Kalle ute och lekte i kylan, och i leken medverkade även Kalles gamla blixtar och några radiosändare. Detta är en lek jag tänker leka igen. Det var knepigt, lite fumligt, och var nog mer tur än skicklighet. Men ruggigt roligt, och ruggigt mycket nytt att lära.