För en månad sedan var jag ute och gick i Gruvstadsparken och noterade hur sprickorna i marken började bli rätt ordentliga. I veckan återvände jag då jag upptäckte att utsiktsplatsen vid gamla stadshuset spärrats av och gömts bakom en avspärrning.

Knappt sex veckor mellan bilderna, men ändå har det hänt mellan dem.

Det går undan nu. Varje besök till gamla centrum ger nya perspektiv på gamla, bekanta hus, när de plötsligt står ensamma i vad som en gång var.

Det går rätt fort framåt nu. Nya staden byggs, den gamla rivs, och livet pågår precis som vanligt mitt i allt. Barn ska vabbas, föräldrar ska bli sjuka och känna att allt bara rusar förbi, utan att vi hinner stanna upp och titta.

Ytterligare ett år, ytterligare ett dagboksprojekt. Tänkte plocka lite visuella russin ur föregående års virtuella kaka, nästan utan skam eller kontext.

Det tog mig nästan två månader, men till slut köpte jag mig en ny kamera – en begagnad Nikon Z6 II. Vilken grej!